Panik - Paris!
Efter idag lär ordet Panik vara starkt kopplat med Paris för mig! Så här var det. Efter skolan skulle jag och några klasskompisar gå och köpa franska simkort för att skaffa franska nummer. Efter det var jag tvungen att ta mig hem själv eftersom de andra tog en annan metrolinje. Så jag hoppade på metron själv som tog mig till skolan. So far so good. Från skolan skulle jag gå hem, det brukar ta 20-30 min, men eftersom det bara är andra dagen är jag inte helt säker på vägen så självklart gick jag vilse som fan! Paniken, ångesten, rädslan jag kände var obeskrivlig. Flera gånger var jag nära på att börja gråta på gatan vilket man absolut inte ska göra för att då syns det att man är fett stressad och det märks att man inte vet vart man är på väg vilket signalerar att man är ny i stan - kanske turist och turister är enkla att rensa - råna. Så jag lyckades hålla tillbaks tårarna, kunde fan inte gå o mesa runt på Paris gator.
Så medan jag gick och gick och gick hade jag La Défense framför mig. Jag kom in på området med de höga byggnaderna, precis mitt bland dem, så medan alla kostympryda herrar och damer lämnade sina moderna kontor kom en liten rädd Gilma gåendes mitt bland alltihop. Och tur var det kanske att jag hamnade där för att jag frågade en kille efter vägen och han var jättesnäll och kollade åt mig på sin iphone och jag fick veta att jag var 15-20 min hemifrån, så med hans hjälp hittade jag tillslut hem.
När jag kom hem hade familjen dukat bordet och väntade på mig så att vi kunde äta, så jag öppnade dörren och steg in helt skakis och förklarade alltihop - på engelska för jag kände att jag inte alls hade nerver till att sitta o tänka ut hur jag skulle förklara. De var jättesnälla och förklarade för mig hur jag hade gått och hur jag skulle gå nästa gång. Sen erbjöd sig min värdsyster att visa mig en enklare väg, till helgen, hur jag kan komma hem. Det var underbat. Jag kände mig verkligen hemma när jag kom in och de hjälpte till att lugna mig lite. Kändes Underbart!
<3
Så medan jag gick och gick och gick hade jag La Défense framför mig. Jag kom in på området med de höga byggnaderna, precis mitt bland dem, så medan alla kostympryda herrar och damer lämnade sina moderna kontor kom en liten rädd Gilma gåendes mitt bland alltihop. Och tur var det kanske att jag hamnade där för att jag frågade en kille efter vägen och han var jättesnäll och kollade åt mig på sin iphone och jag fick veta att jag var 15-20 min hemifrån, så med hans hjälp hittade jag tillslut hem.
När jag kom hem hade familjen dukat bordet och väntade på mig så att vi kunde äta, så jag öppnade dörren och steg in helt skakis och förklarade alltihop - på engelska för jag kände att jag inte alls hade nerver till att sitta o tänka ut hur jag skulle förklara. De var jättesnälla och förklarade för mig hur jag hade gått och hur jag skulle gå nästa gång. Sen erbjöd sig min värdsyster att visa mig en enklare väg, till helgen, hur jag kan komma hem. Det var underbat. Jag kände mig verkligen hemma när jag kom in och de hjälpte till att lugna mig lite. Kändes Underbart!
<3
Kommentarer
Trackback
